Anolini vid julbordet

Vet du vad jag tänker på när julen närmar sig? Anolini i buljong. Bara tanken tar mig tillbaka till min mormors kök i Parma – en varm eldstad, doften av långkokad buljong som fyller huset, och hela familjen samlad kring ett långt matbord.

Min mormor brukade alltid börja med buljongen. Hon gick till köttaffären och bad om ”la paletta”, som är en speciell bit kött från skuldran. Här i Sverige använder jag högrev istället, och såklart måste det vara en höna också – helst från gården. Buljongen kokar i minst fyra timmar tillsammans med gul lök, morötter, selleri och ibland lagerblad, men jag hoppar över det. Vissa har i en vitlök, men jag tycker inte att det passar. Ett viktigt steg är att noggrant skumma av ytan med en sked när den börjar koka, för att buljongen ska bli klar och fin. Det kräver lite tålamod, men det är värt det.

Och äggpastan, ja, den är en hel historia för sig. När jag gör den här i Sverige tänker jag alltid på skillnaden mellan äggen från min mormors gård och de man köper i butik här. Hennes äggulor var så gula, medan de från affären kan kännas väldigt bleka i jämförelse. Men ändå, att knåda degen för hand, känna hur den blir smidig och len, det är som terapi.

Fyllningen gör man med ströbröd, parmaskinka, salsiccia och massor av parmesanost. Det är nästan omöjligt att inte smaka för mycket under tiden man gör den. Jag måste påminna mig själv: ”Spara till pastan!” När det är dags att forma anolini använder jag ett speciellt verktyg som ger dem den perfekta lilla, runda formen. I Parma görs de ganska små med precis rätt tuggmotstånd. Det är en konst att få pastan lagom tunn, men med lite övning sitter det där.+

När allt är klart och buljongen värms upp igen, då är det äntligen dags att servera. Ett berg av anolini i en djup skål, överhällt med den klara, smakrika buljongen. Och ja, glöm inte att strö ännu mer parmesan över – det är obligatoriskt! 🍲🧀